Kramkalas!

Det finns en sång av The Sisters Of Mercy som heter First And Last And Always. Det var vad jag tänkte på då jag körde in mot stan idag. Vår allrakäraste Vivi som hade förgyllt vår sommar, skulle flytta tillbaka till de brittiska öarna. Jag var med henne då hon första gången kom till vad som blev hennes vita, tillfälliga sommarhem, och det kändes bara rätt att jag också var den som lämnade lägenheten för sista gången med henne. Nästan tre hela månader fick vi ha henne i staden, närmare än någonsin, och det var en ära och glädje större än jag kan beskriva just nu.

Cirkeln slöts även på andra vis. Liksom vi hade en välkomstkommitté som väntade Vivi på tågstationen då hon anlände till staden, var vi tillika en skara som följde henne till stationen för att vinka av henne då hon skulle åka. Då lite biljettrassel hade löst sig, så hjälpte vi att bära ombord Vivis saker. Alla bar något – en väska, en tygkasse eller bara en tröja. Väl inne i tågvagnen stuvade vi med väskor, hamnade i vägen för andra passagerare och krånglade oss mellan tågsätena. Jag fintade förbi en affärsman och fick trängas med en beväring i armékläder som hade sittplats bredvid Vivi, tvärs över gången.

Så var det dags för oss sex, Vivi och hennes fem följeslagare, att ta farväl där vi stod och trängdes i mittgången.
”Kramkalas!”, sade Vivi och omfamnade den närmaste av oss.
Kramkalas?” hördes det från sätet bredvid. Där stod beväringen och bredde ut sina armar, och utan att tveka slog jag armarna om honom och kramade honom. Jag har ingen aning om vem han var, men just i den stunden älskade jag honom för det han gjorde. Han fick flera kramar av de andra i sällskapet också, och sedan kramade vi alla Vivi, och sedan kramade jag Vivi igen, och då jag redan var på väg ut ur tågvagnen kom jag ihåg att jag skulle hälsa från Z och gav Vivi en kram från honom också. Sedan var jag tvungen att skynda mig ut innan jag började gråta. Det sista jag hörde, strax innan jag steg ut ur vagnen, var beväringen som frågade Vivi: ”Så, ska du resa långt?”

Det är gånger som den här, tänkte jag medan tårarna i ögonvrån byttes ut mot ett leende, som verkligheten vida överträffar dikten. Åh, vad det är fint att leva!

6 kommentarer

Filed under dagbok

6 responses to “Kramkalas!

  1. Vilken solskenshistoria! Hoppas han var lika trevlig som han verkade så din kompis fick ett bra sällskap på en del av sin resa :)

  2. Ja han var ju nog hemskt söt, men jag var absolut inte ett lämpligt mentalt tillstånd att konversera med söta militärpojkar. Tårarna gjorde det hela lite pinsamt. Så jag stängde in mig i min egen lilla bubbla med hörlurar och ahn gjorde likadant. Efter ne kort stund så sov vi båda gott och sov hela resan ner :).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s