Puukkon i kaffet

Det var en tung dag. Jag hade sprängeldat i bondstugans öppna spis hela förmiddagen och nu satt jag och stirrade ner i en liten vit Arabiakopp med gulddekor. Mjölkvirvlarna fick det tjocksvarta kaffet att ljusna och det steg upp en svag doft av kardemumma. ”Jag borde ha något att röra om med”, tänkte jag och så hände det. Jag fick en mening. Det var inte ens en hel mening, endast ett meningsfragment som dök upp i mitt huvud och jag var tvungen att göra något av det. Några ord som trillade ner från taket och ner i min rykande kaffekopp.

”…sade han och rörde om i kaffet med puukkon.”

Det var bara att snabbt springa efter papper från katedern i skolan, sno åt sig en blyertspenna, vässa den med kniven som låg kvar på arbetsbänken och sedan sätta sig ner och skriva medan kaffet kallnade. Detta var historien som gömde sig bakom de nio orden.

* ~’ -; ~^ *

Det hade varit en blöt natt, och den sena marssnön låg som en tung filt över markerna där vi pulsade fram. Jag hade smort in näbbstövlarna föregående dag, men vätan trängde ändå igenom och jag var snart både genomblöt om fötterna och genomsvettig om ryggen. Jussi travade på i god takt och trots att jag försökte hänga med så blev jag till slut tvungen att be honom sänka farten.
-Vad är du för en lallus? skrattade han och dunkade mig hjärtligt i ryggen med så stor kraft att jag snubblade till, men han slog ned på takten, bjöd mig på vatten och började berätta en historia om hur han i sin ungdom gick vilse i skogen runt Sinivaarafjället och hur han gjorde en överenskommelse med en rånda för att hitta hem igen. Jussi berättade ofta historier, men han hade alltid nya på lager och på något vis fick han mig alltid att tro att han talade sanning.

Solen hade redan nått toppen på sin ännu korta bana då vi bestämde oss för att ta rast. Vi hittade en fin bäck som kluckade löftesrikt mellan snödrivorna och en stormfälld gran erbjöd sittplats. Kvickt späntade Jussi upp en grenklyka och fick igång en eld, hastigt surrade han ihop en trefot och snart fräste en sotig kaffepanna över elden. Med en belåten suck bredde han ut sin jacka på den omkullfallna trädstammen och slog sig ned för att värma händerna. Det sades att han hade älvblod i sig, att hans samiska mormorsmor hade fått ihop det med en av de underjordiska och att det var därför som elden lydde honom i alla väder. Jag hade, som många andra av min generation, fnyst åt de historierna, men ju mer tid jag tillbringade med Jussi, desto tydligare insåg jag att han inte var som alla andra.

Vi satt tålmodiga och väntade på att kaffet skulle koka upp, och så småningom började Jussi sjunga, en långsam, dov sång långt nere i bröstet. Jag förstod inte orden, men jag kände gensvaret från elden, från snön, från träden, från bäcken. Allt runtom lyssnade till melodin, skälvde till och återgav sitt eko, sin version av sången. Jag kände hur marken riste till, hörde hur hela världen sakta sjöng om liv och död och återfödelse i en taktfast, aldrig sinande ström.

Det bekanta ljudet och den väl förtrogna doften av porlande kaffe fick mig att rycka till. Med plirande ögon räckte Jussi mig en kåsa och en mandelskorpa. Förtrollningen var med ens bruten och jag var tillbaka i skogen och snöslasket. Medan vi drack och doppade försökte jag fråga Jussi om sången, men han bara skakade på huvudet.
-Senare, senare. Då du är lite äldre, och mycket förståndigare, ska jag lära dig sjunga, sade han och rörde om i kaffet med puukkon. Utan en egen puukko var man ingen oikea mies, och Jussi satte en stolthet i att alltid ha med sig sin puukko, alltid nyvässt, alltid nära till hands. Så tömde han kåsan, kastade sumpen över vänster axel och sade att nu, nu måste vi ge oss av om vi skulle hinna fram innan skymningen. Snart var elden släckt och kaffepannan undanplockad. Vi drog på oss våra fuktiga stövlar, kontrollerade att puukkon satt säkert i bältet och begav oss sedan iväg. Jussi stämde upp i sång igen, men den här gången var det med hög och klar röst, en visa om hur en hopplös ungkarl hittar sitt livs kvinna ute på mossen.
-Den här sången kan jag lära dig redan nu! hojtade han, rättade till ryggsäcken och började om från början.

3 kommentarer

Filed under skönlitterärt

3 responses to “Puukkon i kaffet

  1. Åh, satt och läste din text medan jag lyssnade på denhär https://www.youtube.com/watch?v=oVhzXTbyVSk låten. Tydligen kan fransk jazz tillsammans med din fantastiska text bidra till ett superbra humör :) Du skriver duktigt systra mi

  2. Så otroligt vackert, fina du!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s