Att inte ha en garderob att komma ut ur

Det finns så många bra bloggare som sparkar igång mitt tankemaskineri. En av dem är Sanna, som för ett tag sedan skrev ett tankeväckande inlägg och frågade när hennes heterosexuella läsare kom på att de är heterosexuella. Hon uppmanade också läsarna att blogga om saken och jag känner att jag vill göra ett försök, men vill också redan nu gardera mig och på intet sätt utlova ett sammanhängande och uttömmande inlägg, utan närmast lösa funderingar kring ämnet.

”När kom ni på att ni är hetero?” frågar hon och bjuder också på några följdfrågor, som ”Har ni alltid varit hetero, eller har ni haft homosexuella kärlekshistorier också?”, ”Hur reagerar omvärlden på er heterosexualitet och vad är det jobbigaste respektive bästa med att vara hetero?” samt  ”Hur kom ni ut, och hur ofta kommer ni ut (det vill säga ”skyltar” med er sexuella läggning)?”

Ja, jösses…

Min vän L kastade en gång begreppet heteroflexible åt mig. ”Mostly straight, but shit happens sometimes”, var hans skämtsamma definition. Jag tycker mycket om det begreppet. Jag tycker överlag om ord som precis beskriver ett fenomen, en känsla eller en tanke som jag har. Det rättfärdigar plötsligt fenomenet, känslan eller tanken – det är officiellt, det finns på riktigt, det är inget som bara jag känner eller upplever. Jag njöt av att hitta ordet eskapism och få ett namn på det jag ofta sysslade med. Jag var själaglad då jag i gymnasiet snubblade över begreppet queer och med ens fick en accepterad etikett att sätta på mitt tankesätt. Känslan var kanske inte lika överväldigande då jag fick heteroflexible givet åt mig, men det var inte desto mindre en känsla av att det jag gör och känner är rätt, även i andras ögon.

De gånger jag inser att jag är hetero (eller heteroflexibel) är de gånger jag bryter mot heteronormen, och därmed bryter mot det mönster jag själv oftast följer. En av de första, faktiska insikterna kom för ett par år sedan, då jag mötte en flicka på en nattklubb. Hon bröt mot den (hetero)norm som råder på nattklubbar genom sitt utseende, och jag bröt mot samma norm genom att interagera med henne som det endast förväntas att heteropar gör. Vi talade med varandra och jag bjöd henne på en drink. Vi dansade tryckare och då det blev valomerkki bytte vi telefonnummer innan jag skjutsade hem henne. Jag visste innerst inne att det knappast skulle bli något mera mellan oss, men det gjorde ju inte att jag inte uppskattade hennes närvaro och sällskap för det.

Då jag var barn talades det aldrig om andra sexualiteter än heterosexualitet. Jag förstod på något vis inte att det ens fanns alternativ. Det här blev dock inte endast en negativ sak. I och med att jag inte hade hört talas om någon annan sexualitet än heterosexualitet så hade jag heller inte fått ta del av några fördomar. Då jag sedan kom i kontakt med först homosexualitet, senare bisexualitet och för några år sedan asexualitet, vilket kan ses som avsaknad av sexuell läggning, så tog jag de som självklarheter som jag bara inte hade hört talas om förut.

Det bästa, och samtidigt sämsta, med att vara hetero är nog självklarheten. Att vara en heterosexuell (nåja, ditåt i alla fall) cis-kvinna gör att jag uppfyller (nästan) alla förväntningar som heterosamhället lägger på mig. Det här kan på sina sätt vara väldigt frustrerande, jag kan känna mig fångad i dessa eländiga normer, men jag slipper ta så många strider som icke-heterosexuella måste ta och jag ses alltid som normal. Två gånger har jag hört icke-straighta personer – personer som jag har sett som färggranna, starka, öppna och frimodiga – säga att de, om de bara kunde välja, skulle välja att vara straighta för att slippa ångesten och svårigheterna som hör ihop med deras sexuella läggning. Det här gjorde mig mycket illa berörd, eftersom jag insåg att jag hade levt i min egen lilla bubbla där icke-straighta personer var lika självskrivna som straighta, men att det utanför den umgängeskretsen fortfarande inte är en självklarhet att alla inte faller under kategorin ”heterosexuell”. Det knepiga med att vara hetero är att det ibland känns som om jag inte har tillstånd att uttala mig om eller kämpa för saker som gäller icke-heterosexualitet, att jag inte har rätt att föra andras, icke-heterosexuellas talan eftersom jag inte är en av de vars sak jag verkar för.

Nu inser jag att jag ju inte alls har svarat på de frågor som ställdes i början, men må så vara. Det här är inte ett ämne som behöver få klara svar, tvärtom, det är något som kan diskuteras och funderas kring. En intressant frågeställning är ju också den varför det finns detta behov av att sätta etiketter på allehanda fenomen, varför allt måste kunna ringas in och definieras och klargöras.

Så, bästa (heterosexuella) läsare – vad är er syn på saken? Vill ni dela med er av era tankar och berättelser? Hur och ur vilken garderob har ni (inte) kommit ut?

5 kommentarer

Filed under dagbok

5 responses to “Att inte ha en garderob att komma ut ur

  1. Pingback: Om att gå till botten med sexualitets- och könsnormer och varför det visst spelar roll vem jag blir kär i | mina Sanna ord

  2. Du har såna texter som verkligen får en att tänka. Själv har jag än inte mött motstånd på grund av min bisexualitet – jag har, på något sätt, lyckats undvika cirklar och människor som vill mig illa. Man kommer ju inte ut en gång, utan varje gång man möter någon ny börjar man fundera – verkar den här personen som någon som jag vill berätta det här för? När och hur ska jag kläcka det? Under barnlajvet i helgen kläckte jag det för Jo och Emma i bastun för att jag insåg där, just den sekunden då vi satt där och pratade sexualiteter, att dehär människorna, de litar jag på. Ibland tänker man länge på det, andra gånger bara kommer det.

    • Så skönt att höra att du inte har stött på svårigheter på grund av din läggning! Att ha vänkretsar som är så trygga att man vågar prata om sex och sexualitet är nog guld värt. Du har också så rätt i att man inte kommer ut ur garderoben endast en gång, utan många gånger i olika sammanhang, eftersom man ju alltid tillhör heteronormen innan man har bevisat något annat…

      • Jo, men på samma gång är jag rädd. Jag har aldrig stött på riktigt hat – min pappa har problem, men han jobbar på det och han har sagt ordagrant åt mig att han inte skulle bry sig om jag eller min lillasyster hade en annan läggning, men jag har inte kommit ut till mina föräldrar än. Jag ser till att min lillasyster förstår och accepterar så här passligt i elvaårsåldern, så hon vet att jag ‘tycker om både pojkar och flickor’ och att ‘pojkar kan tycka om pojkar’ och att man kan vara född fel, etc etc..

        Ja, tillbaka till vad jag skulle säga. Jag är rädd, för jag har inte stött på riktigt hat ännu. Jag är rädd hur jag ska reagera och när de ska komma, när det händer sig så att jag öppnar mig till fel person. Jag kommer inte vara beredd.

      • Ah, jag förstår din tanke. Jag undrar om det går att vara beredd? Mera än att känna sig säker i sig själv och veta att man har rätt att vara den man är. Sedan får man bara hoppas att man är stark då/om man möter hat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s