Tidlös tacksamhet

Idag flydde mina vänner och jag staden, lämnade asfalt och tätortstrafik för åkermark och hög himmel. Det var underbart. Vi vandrade i skogen där det doftade gott av gran och jord och letade efter blåsippor. Nere vid en brygga kluckade vattnet sakta mot strandstenarna och jag såg det första solglittret i havet. I dikena växte tussilago och vi mötte både citronfjäril och nässelfjäril.

Då vi tog oss hemåt längs med landsvägen, med jackorna över armarna och vårvinden i håret, kom känslan av tidlöshet över mig. Där, tjugo steg bakom mina vänner, gick jag och iakttog deras ryggtavlor och kände hur solen mot min nacke och marken under mina fötter och hela känslan i min kropp var evig. Det har alltid funnits vårsol och majvind, och det kommer alltid att finnas vårsol och majvind. Vad mera är: det har alltid funnits kärlek och kommer alltid att finnas kärlek. Så jag gick där, steg efter steg medan jag hörde mina vänner framför mig prata och skratta, och kände tacksamheten och kärleken värma lika mycket som solen. Inte den överväldigande, stormande kärlek som jag ibland får erfara, inte den tacksamhet som sliter luften ur mina lungor och får mina ögon att tåras, utan en tyst, självklar kärlek, som ett lågmält surrande i bröstkorgen, en visshet och en trygghet som har rotat sig så djupt i mitt hjärta att jag inte ens kommer ihåg hur det var att leva utan den.

2 kommentarer

Filed under dagbok

2 responses to “Tidlös tacksamhet

  1. Oj, det här var nog något av det vackraste du skrivit! :´)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s